söndag 19 maj 2013

En familj? Två familjer?

I några dagar har jag funderat lite på ordet familj, vad är familjen för mig? Ser vi olika på det? Ser barnen det annorlunda än jag gör? Ja, det tror jag att vi gör, ser det olika.. Och framförallt om familjen ser ut som hos oss.. Hos oss är vi en familj som består av en pappa med 2 biologiska barn och en mamma med 2 biologiska barn.. Barnen är 15-21 år, alltså ungdomar..
För mig är ju vi så klart EN familj även om barnen inte är biologiska.. EN familj på två föräldrar och fyra ungdomar.. Men så är det inte alls säkert att ungdomarna ser på det.. Ibland ser det säkert det som två familjer, en med mamma och två barn och en med pappa och två barn..
Vi drog ju faktiskt upp dom från den sk kärnfamiljen av olika anledningar, och på kort tid fick de plötsligt två familjer.. Två familjer som de ville bli älskade av, få uppmärksamhet och vara sympatiska mot.. Två familjer som de så klart ville skulle bli en igen..
Barnen skulle flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna, ha två hem.. Hur kan man känna sig helt hemma genom att flytta så? Hur kan man känna trygghet? Kommer känslan av att göra någon förälder ledsen och besviken? 

En dag flyttar det in två nya människor i barnens liv.. Två människor som tar en del av deras uppmärksamhet, två människor de förväntas komma överrens med och tycka om.. Två personer som de skall se som en extra mamma och extra pappa.. Men hur lätt är det för barnen i den sits de är i? De vill ju oftast se sin mamma och pappa tillsammans igen, inte tillsammans med en ny man/kvinna.. Självklart så blir det konflikter, det tycker jag inte alls är konstigt.. En person som inte är deras mamma/pappa skall vara med och bestämma i deras liv, det måste vara fruktansvärt jobbigt..
I vissa lägen kan man läsa i barnens ögon att "du är inte min mamma/pappa", och det är ju helt rätt.. Men vi är EN familj med samma regler för alla även om de inte tycks se det ibland..
Jag är den förste att erkänna att jag periodvis tycker det är jobbigt att leva med barn som jag inte är mamma till, helst tonårsbarn där det händer så mycket i deras kroppar och i deras liv..
Man måste inte älska eller älskas som styvfar/mor men man behöver respektera varandra för att det skall fungera så bra som möjligt..
Och vi som inte är biologisk förälder skall kunna backa ibland och låta styvbarnen få ha sin mamma/pappa både egna stunder och att diskutera.. Och den biologiska föräldern får ta det tyngsta lasset med sina barn.. Många kanske tycker jag har fel, men detta är mitt tycke och det är så vi gör här hemma, även om jag så klart säger till om något är fel, skjutsar alla barnen här hemma om det behövs osv.. 

Det vi måste komma ihåg är att barnen har inte valt att föräldrarna skall gå skilda vägar.. De har blivit tvingade in i den situationen.. Barnen har inte valt att bo ihop med en vuxen som inte är deras pappa/mamma.. Och kanske tycker de inte jättemycket om den personen.. Då är det ännu svårare för dem..
Så man får tänka på hur detta kan få dem att må.. Ungdomarna har ju inte det bara jobbigt med detta med olika familjer utan allt annat och alla krav de har på sig utifrån..

Krama om barnen, ta hand om dem och ta er tid att lyssna.. Det finns ofta en anledning till olika situationer som uppstår..

Detta blev långt och kanske orkade du inte läsa, men jag fick skriva av mig lite och det är ju aldrig fel =)

8 kommentarer:

Nina sa...

Kloka tankar <3
Kram Nina

Källeboda lantliv sa...

Du har många kloka tankar Mia .. Visst är det så .. Jag kan förstå dina tankar ..
Vi som är i den situationen har inte alltid det så lätt .. Barnen kommer alltid i klämm .. Man får göra det bästa man kan och tror på ..
Och ge sina barn det de behöver kärlek å trygghet .,
En lång resa som förhoppningsvis slutar bra ..
Kramar till dig
Jeanette

Pia sa...

Jag har också lev i en styvfamilj, min exman hade tre barn, jag två och tillsammans fick vi vår son. Tyvärr är min erfarenhet av styvfamilj inte av den positiva sorten, för det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte så fungerade det inte när deras mamma motarbetade alla försök till att få vår vardag att fungera.. Jag har också funderat mycket på detta med styvfamilj och det krävs så oerhört mycket av oss vuxna för att det verkligen ska fungera optimalt. Precis som Du skriver, så har ju inte barnen valt denna situation. Förstår Din frustration, men är övertygad om att Du gör så gott Du kan, klok som Du är!

Varm kram till Dig!

Nyanser av vitt sa...

Kloka ord Mia. Svåra att leva upp till kan jag tänka mig. Vet ej hur det är men antar att man ändå står sina egna barn närmast. Så är det ju bara.
Sköt om dig
Varm KRAM
Agneta

Ett Vitare Hem sa...

Vilka kloka ord!
Ha en fin tisdagskväll!
Kram/Lena

Anonym sa...

huvudet på spiken.... för i ytterst få hem funkar det lika bra som man kanske hade önskat

Lilla Rummet sa...

Så fina kloka ord Mia, var så bra skrivet. Vet vad du menar...jag lever också i ett förhållande med en sambo som har 3 barn och 2 barnbarn och jag har 2 barn och 3 barnbarn. Det har inte varit lätt under dessa 12 år men vi har alltid kunnat lösa det och jag har gjort klart för hans barn att jag aldrig har gått in för att vara deras mamma utan en vuxen som kan lyssna och hjälpa till, stötta med de behöver ha hjälp med.
Bonuset var när sambons barn fick sitt första barn så frågade de mig om de fick adoptera mig som mormor eftersom hon inte har kontakt med sin mamma (mamman som inte vill och inte är intresserad av varken barnbarnet eller sin dotter). Tråkigt när man hör detta men jag fick mera starka band till denna familj och fick även positiva gensvar från sambons andra barn som tyckte detta var rätt. Känns skönt att man får sådant bekräftat.
Det vart en lång kommentar.
Ha de gott
Kram Britt

Madame Morell sa...

Du är klok som en bok. Kram.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Bloggintresserade