Hur mår du?

Den frågan har jag fått en del sista månaderna.. Och ja, hur mår jag egentligen?? Jättesvårt att förklara, men nä jag mår inte bra, fast mycket bättre nu än för några veckor sedan.. Ja men hur mår jag då.. Skall försöka förklara.. 
Jag var alltså på väg in i en utbrändhet som berodde bl.a på jobbet som sedan på verkar även allt annat i mitt liv.. Och så klart har det, och gör än, påverkat familjen..

Så här känns det inom mig... Jag har en stor orosklump i magen, rastlös, blir ledsen och nedstämd utan förvarning, sover inte om nätterna, klarar inte att ta mig för något, glömmer saker jag skall göra, får små panikkänslor och då framförallt när jag tex är och handlar eller har mycket folk omkring mig, får småångest, i huvudet är det ett fyrverkerier av tankar som jag inte kan tänka klart, jag kan liksom inte fokusera och koncentrera mig.. Ja så här känns det inom mig på ett ungefär, ibland värre men för det mesta mycket bättre numera, men helt okej och som vanligt är jag inte än men på riktigt god väg..

Jag har varit i samtal med en beteendevetare som var kanon att prata med och så har jag varit i kontakt med en läkare.. Båda dessa kom med samma uppmaning till mig, gör det du tycker är roligt och tänk mycket på dig själv.. Jag försöker verkligen ta den uppmaningen på allvar.. Fotografering är ju det roligaste jag kan komma på så det har blivit en del av den varan..
Läkaren sa också "ta dig många långpromenader och rensa ut de tankar du inte behöver", och ja, det håller jag på att försöka med också.. Jag vet ju att promenader är rensande men så är det det här med att ta sig för, men jag har kommit ut på en del promenader nu, senast idag tillsammans med kameran..

En sak har jag lärt mig av detta och det är att jag ALDRIG någonsin mer skall döma folk.. Jag liksom många andra har ju ibland tänkt "varför är han/hon sjukskriven som kan och orkar göra både det och det" typ.. De som inte känner mig ser inte hur jag mår, de ser en person som är ute och går, ser glad ut när jag är ute och pratar på som vanligt, då är det svårt att förstå.. Men döm inte innan ni vet orsaken till varför personen går hemma, det finns oftast en stor anledning..

Mitt största stöd här hemma är så klart Patrick, men jag tror inte han heller förstår riktigt, men jag är glad att han orkat förbi den värsta tiden nu tillsammans med mig, nu kan det bara bli bättre..
Jag är skitdålig på att prata och tala om hur jag mår så det är verkligen inte lätt för Patrick.. Men Du skall veta att jag är glad att du finns kvar.. Älskar dig!!!

Nästa inlägg skall bli roligare.. I promise!!!
Gott Nytt År på er alla om vi inte syns i morgon..