Höstnedgång!

Som vanligt är det långt mellan gångerna som jag skriver, och det beror inte på att jag inte vill utan för att tiden inte riktigt finns.. Men nu så, fast det blir inget upplyftande inlägg..

För ganska exakt två år sedan försvann jag in i dimman på grund av utmattningssyndrom, jag blev sjukskriven och mådde sämre än vad jag oftast sa till alla i min närhet.. Jag har sviter av detta än och det dyker upp med jämna mellanrum och helst nu på hösten.. Just nu börjar jag känna av lite nedstämdhet och jag kan känna småångest inför olika saker.. Det finns speciellt två stora ångestladdade helger för mig, den ena är midsommar och den andra är nyår.. Det är två helger jag har stora krav hängande över mig, och förmodligen är det jag själv som ger mig dem kraven.. Och för att jag skall kunna klara dem behöver jag en trygg plats, en plats som jag tycker om och känner mig trygg i.. Det är så jäkla svårt att förklara, så jag försöker inte mer än så.. De två senaste åren har jag inte varit med alls på nyårsfirande och i två midsomrar har vi valt att tacka ja till en liten fest istället för de ngt större, ena året i Olofström för att bl.a jag skulle kunna ta mig hem om det inte funkade och i år hos våra bästa vänner där vi bara var några få..

I år på nyår är vi åter bjudna till den lite större festen som vi brukar vara bjudna till, och jag känner redan nu att jag inte kommer att fixa det, men vill så gärna.. Så jag erbjöd alla att vara hemma hos oss, det stället jag är tryggast i, mitt hem.. Men tyvärr ville inte alla det utan de ville vara på den tänkta platsen (inte i någons hem), och det förstår jag helt och fullt, och då ville vi ju så klart inte försöka locka med de andra heller.. Så vi tackade nej, jag erbjöd Patrick att han gärna fick åka på den festen, han var utan mig på festen både för två år sedan och på den festen vi var bjudna förra året, men det ville han inte i år, han vill fira in det nya året med mig..

Men det blir nyårsfirande i vilket fall, så klart..  Och vi kommer inte att fira ensamma heller, som inte hade gjort något om det hade blivit så, men nu blir det att vi kommer att fira tillsammans med min bror och hans fru, och jag är säker på att vi kommer att få supertrevligt.. Och hemma hos dem känner jag mig som hemma, en trygg miljö för mig..

Med detta inlägg vill jag inte ha några sympatier eller någon som pratar med mig om detta, jag tar upp det med de jag vill prata mer om detta med själv i så fall.. Jag vill bara att ni skall få en liten förståelse även om ni inte kan förstå helt och fullt..
Vi är många som är/har fått utmattningssyndrom, vi har ofta lika erfarenheter men jag vet också att vi har mycket som är olika..

Ta hand om er.. Jag skall jobba med att ta hand om mig igen..
kärlek till er alla..