En familj? Två familjer?

I några dagar har jag funderat lite på ordet familj, vad är familjen för mig? Ser vi olika på det? Ser barnen det annorlunda än jag gör? Ja, det tror jag att vi gör, ser det olika.. Och framförallt om familjen ser ut som hos oss.. Hos oss är vi en familj som består av en pappa med 2 biologiska barn och en mamma med 2 biologiska barn.. Barnen är 15-21 år, alltså ungdomar..

För mig är ju vi så klart EN familj även om barnen inte är biologiska.. EN familj på två föräldrar och fyra ungdomar.. Men så är det inte alls säkert att ungdomarna ser på det.. Ibland ser det säkert det som två familjer, en med mamma och två barn och en med pappa och två barn..
Vi drog ju faktiskt upp dom från den sk kärnfamiljen av olika anledningar, och på kort tid fick de plötsligt två familjer.. Två familjer som de ville bli älskade av, få uppmärksamhet och vara sympatiska mot.. Två familjer som de så klart ville skulle bli en igen..
Barnen skulle flytta fram och tillbaka mellan föräldrarna, ha två hem.. Hur kan man känna sig helt hemma genom att flytta så? Hur kan man känna trygghet? Kommer känslan av att göra någon förälder ledsen och besviken? 

En dag flyttar det in två nya människor i barnens liv.. Två människor som tar en del av deras uppmärksamhet, två människor de förväntas komma överrens med och tycka om.. Två personer som de skall se som en extra mamma och extra pappa.. Men hur lätt är det för barnen i den sits de är i? De vill ju oftast se sin mamma och pappa tillsammans igen, inte tillsammans med en ny man/kvinna.. Självklart så blir det konflikter, det tycker jag inte alls är konstigt.. En person som inte är deras mamma/pappa skall vara med och bestämma i deras liv, det måste vara fruktansvärt jobbigt..
I vissa lägen kan man läsa i barnens ögon att "du är inte min mamma/pappa", och det är ju helt rätt.. Men vi är EN familj med samma regler för alla även om de inte tycks se det ibland..

Jag är den förste att erkänna att jag periodvis tycker det är jobbigt att leva med barn som jag inte är mamma till, helst tonårsbarn där det händer så mycket i deras kroppar och i deras liv..
Man måste inte älska eller älskas som styvfar/mor men man behöver respektera varandra för att det skall fungera så bra som möjligt..
Och vi som inte är biologisk förälder skall kunna backa ibland och låta styvbarnen få ha sin mamma/pappa både egna stunder och att diskutera.. Och den biologiska föräldern får ta det tyngsta lasset med sina barn.. Många kanske tycker jag har fel, men detta är mitt tycke och det är så vi gör här hemma, även om jag så klart säger till om något är fel, skjutsar alla barnen här hemma om det behövs osv.. 

Det vi måste komma ihåg är att barnen har inte valt att föräldrarna skall gå skilda vägar.. De har blivit tvingade in i den situationen.. Barnen har inte valt att bo ihop med en vuxen som inte är deras pappa/mamma.. Och kanske tycker de inte jättemycket om den personen.. Då är det ännu svårare för dem..
Så man får tänka på hur detta kan få dem att må.. Ungdomarna har ju inte det bara jobbigt med detta med olika familjer utan allt annat och alla krav de har på sig utifrån..

Krama om barnen, ta hand om dem och ta er tid att lyssna.. Det finns ofta en anledning till olika situationer som uppstår..

Detta blev långt och kanske orkade du inte läsa, men jag fick skriva av mig lite och det är ju aldrig fel =)